Med ett tydligt uppdrag – bra och billiga bostäder åt alla!

Hur såg samhället ut vid slutet av 1940-talet och hur kom det sig att det allmännyttiga bolaget LKF bildades? För att förstå lite bättre backar vi till 1930-talet, ett decennium då bostadsbristen var stor och trångboddhet vardag för många. De flesta byggherrarna var privata, vilket senare kom att ändras.

En bostadsfråga som diskuterades livligt var vad som skulle finansieras av staten och vad kommunerna skulle stå för. En lösning blev att staten gjorde det möjligt att ansöka om lån till det som kallades barnrikehus, enligt ett förslag från regeringens Bostadssociala utredning.

Ett av dessa lån betalades ut till Bostadskommittén i Lund, som grundats av Lunds stadsfullmäktige 1935, vilket många menar är lite av
grogrunden för LKF. Kommitténs första projekt blev Solgårdarna – tre barnrikehus som byggdes 1936–1937 vid Trollebergsvägen, på Väster i Lund.

1939 inleddes andra världskriget. Då fick många av de påbörjade planerna och politiska ambitionerna sättas på paus. Kriget slog bland annat hårt mot det svenska bostadsbyggandet. Många kallades in till militärtjänst, vilket ledde till ökad arbetsbrist. Materialbrist uppstod också.

Minst 35 kvadrat för två personer

1942, tre år före krigsslutet, satte den svenska regeringen in både hyresregleringar och statligt kreditstöd, för att hålla byggnadskostnader och hyror någorlunda nere. För att få tillgång till lånen ställdes vissa krav på hur stora de nya bostäderna fick vara. En lägenhet för två personer skulle vara minst 35 kvadratmeter med ett kök på
8 kvadratmeter och en maxbredd på 1,8 meter.

1945 lade Bostadssociala utredningen fram sitt slutförslag. I det fanns flera viktiga punkter, alla med fokus på en höjd bostadsstandard.
Minimistandarden var högst två personer per rum, köket oräknat. Utredningen ansåg också att människor skulle ha ett rimligt förhållande mellan bostadskostnad och inkomst. Högst 20 procent av hushållsinkomsten skulle gå till hyra.

Två år senare bildades alltså LKF. Bolagets första styrelsemöte hölls den 12 juni 1947. Runt om i landet bildades det de här åren allmännyttiga bostadsföretag i många av Sveriges kommuner. Hyrorna kunde hållas nere eftersom bolagen ännu inte var vinstdrivande. Tack vare stordriftsfördelar kunde allmännyttan också arbeta rationellt med både byggande och förvaltning.

Grannskap, en engelsk idé

Hur såg då bostäderna ut mot slutet av 1940-talet? LKF och många andra lät sig inspireras av idéer från England. Det handlade bland annat om att dela in nybyggda områden i mindre enheter, så kallade grannskap. Lite som småstäder i staden, som skulle fyllas av gemenskap, hemkänsla, trivsel och service.

Inom grannskapet skulle människor från alla samhällsklasser blandas. Området skulle vara tillräckligt stort, så att föreningsverksamhet och studiecirklar kunde uppstå. Barnen skulle säkras en trygg miljö med minst en skola i grannskapet. Här skulle det också finnas affärer och annan service (till exempel en tvättstuga) samlat i ett litet centrum. Att bo i hyresrätt gav tillgång till både grannskapets gemenskap och till dess service.

En annan ”folkhemstanke” var att det nu skulle göras något åt de ofta tungarbetade och opraktiska köken. I ett stort antal hem gjordes noggranna mätningar och studier, för att kartlägga hemmafruars arbete. För ja, det var så gott som uteslutande kvinnor som skötte hushållen på den här tiden.

De frågor som undersöktes var bland annat: Hur sitter eller står hon när hon hackar, bakar eller diskar? Var är slasken, spisen och skafferiet placerade och hur hög ska arbetsbänken vara? Studierna ledde fram till begreppet svensk standard, som några årtionden senare kom att stå som mall för miljonprogrammets lägenheter.

LKFs allra första bostadsområde blev Pilelyckan, på Väster i Lund, som du kan läsa mer om på nästa uppslag.